Grundaren till NFTS heter Jennie María Eriksson och här skriver hon om sig själv och verksamheten. Hon ger även svar på tal till personer som anser att sockerberoende inte existerar...

Hej kära besökare!

Jag är väldigt glad över att se hur stort intresset för NFTS är. Det märks tydligt hur viktig en organisation som denna är. Men det är samtidigt sorgligt att se att så många lider av sockerberoende, och att så få får hjälp av samhället... I princip inga, om vi ska tala i klarttext.

Jag ska berätta lite om mig själv och vilka erfarenheter jag har av beroende och missbruk. Först kan jag nämna att jag föddes i Helsingborg, den 6/12, 1987. Jag är av blandad härkomst, men i första hand svensk. Jag talar svenska, engelska, en del spanska och tyska.

Under flera år har jag studerat missbruk och beroende, bland annat genom att läsa litteratur av Bitten Jonsson. Men det som är mest väsentligt är att jag har den personliga erfarenheten av sockerberoende, en sjukdom som har styrt mitt liv totalt.

NFTS - Nätverket för tillfrisknande sockerberoende, startade jag i hopp om att kunna förändra samhället, samtidigt som människor skulle få hjälp av oss. Det är tyvärr inte helt lätt att nå ut till allmänheten, därför är en organisation med många medlemmar den rätta vägen att gå. Med många medlemmar så ska vi så småningom lyckas upplysa Sverige om hur farligt socker är!

Jag är rebellisk som person. Med det menar jag att jag strävar efter att förändra samhället i vissa avseenden, jag har svårt för att acceptera ordningen och vill att den ska ändras. Jag stör mig ordentligt på att det sitter läkare och säger att sockerberoende inte existerar. Jag ska redan nu, på denna sida, ge er besökare som kanske är lite osäkra på detta, en förklaring till varför deras argument inte håller:

"För att något ska klassas som ett fysikt beroende krävs fysiska abstinensbesvär när man slutar använda medlet, det får man inte av socker"
Inte det? Alla som lider av sockerberoende, och som slutar, får fysiska abstinenssymtom. Det har jag dessutom själv upplevt otaliga gånger.

Det argumentet håller alltså inte. Nu kommer en tankeställare till: det finns olika diagnosverktyg inom vården som man använder sig av för att ställa diagnosen beroende. Ett av dem är U.N.C.O.P.E, som ser ut så här:

Detta är alltså ett allmänt accepterat verktyg som man använder sig utav. Ingen invänder mot detta eller har några problem med det. Så faktum är, att ett beroende har vissa kännetecken, och vi kan med hjälp av vissa diagnosfrågor ta reda på om en person är beroendesjuk eller inte.

Spelberoende har inte alltid varit en erkänd beroendesjukdom. Från början var det många som inte kunde föreställa sig att man kunde bli beroende av spel! Men de fick till sist ge sig. De flesta är tokiga i godis och söta drycker. Ibland kan det tyckas att alla är sockerberoende... Är det då så fruktansvärt otänkbart att man kan bli beroende av denna substans?

För att återgå till diagnosverktyget ovan, så ser vi att det är beteendet som avslöjar om vi är beroende av något eller inte. Det är alltså hur vi hanterar och känner för en viss aktivitet eller ett visst medel, som visar vilken relation vi har till det. Alltså: om relationen till socker skapar problem som man inte kan lösa, eftersom man inte upplever sig kunna kontrollera sitt sockerintag, så är man beroende. Punkt slut. Den som säger annat har fel. Och anledningen till att de har fel är att de inte tagit näsan ur böckerna tillräckligt länge för att upptäcka alla de levande bevisen runt sig, det vill säga alla vi som är sockerberoende.

En sista tankeställare: varje gång jag sökt hjälp för mitt beroende, har jag först stött på oförstående och psykologen/läkaren har dragit på munnen, och sagt: "sockerberoende är dock inte en erkänd beroendesjukdom, man har inte kunnat bevisa att det finns, så det vet jag inte om du är"... Sedan har det räckt att jag nämnt ett par av de symtom jag har, för att de skulle se chockade ut och säga "ja...det där låter ju som ett beroende...". Precis. I rest my case. Anledningen till att de är osäkra är helt enkelt att de har bristande kunskap, och förlitar sig helt på vetenskapen. Okej, det är väl inte så svårt att förstå. Men vet man inte, så ska man vara väldigt försiktig med att uttala sig. Man kan istället säga "jag har tyvärr ingen utbildning inom det området, så jag kan inte hjälpa dig".

Ännu värre är det med forskare som helt påstår att sockerberoende inte finns. Jag är imponerad över hur de ens fick en chans att uttala sig offentligt, med tanke på att de måste bo i en källare någonstans med näsan i en gammal bok. För alla som är ute bland folk, och studerar verkligheten, förstår ganska snabbt hur det ligger till. Det är bara personer som väntar på att vetenskapen ska hinna ifatt som har invändningar. Man måste ibland acceptera att vetenskapen inte alltid kan bevisa allting. Ibland får man använda ögonen och förnuftet (om man har ett) och "inse fakta" som det heter... det heter troligen så av en anledning också...

Sedan ska vi absolut inte glömma vilka pengar som sockerbolagen rör sig med. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om de hade ett, eller rentav många, fingrar med i spelet. Hur svårt är det för dem att muta en forskare att uttala sig offentligt om att socker är nyttigt? Danisco har till och med egna häften om hälsa som de delar ut gratis till folk som inte går på deras smörja (jag fick en hel bunte). Varför? Jo för att man ska tro att de är så pålästa om hälsa, och aaaaldrig skulle sälja socker om det vore farligt! Man ska tro att de är hälsointresserade och omtänksamma. De har till och med egna forskare. Ja varför det kan man fråga sig... Ungefär samma sak som att Försäkringskassan har egna läkare, ja, synd att inte Einstein lever, vi hade behövt ett snille som honom för att klura ut varför...

Nej! Stå på er gott folk! Bli stödmedlemmar i NFTS så ska vi nog visa dem vart skåpet ska stå!
Inte sant?

/Jennie M. Eriksson/